Landsbygdsprojektet Vandringsturism i Vindelfjällen har gett upphov till en helt ny typ av vandringsled – en flera mil lång kulturhistorisk utställning.

Byggnader Vindelvaggileden 0ktober 2012

Ingemar Johansson, projektledare för ViV, sammanfattar i detta bildspel några av de byggnader som skapats och återskapats på sträckan mellan Ammarnäs och Norska gränsen. Hus, kåtor och en jordkula, är några av utställningsföremålen som ska ge oss möjlighet att uppleva fjällfolkets överlevnadskraft och samtidigt erbjuda skydd mot väder och vind på våra vandringar idag.

Huset i Vitnjul byggdes första gången i slutet av artonhundratalet. Platsen valdes för sitt läge och huset kompletterades med ett stall – för här gick man med häst på vintern för att kunna idka handel med handelshuset Meyer i Mo i Rana. Byggnaderna vid Vitnjul gav skydd mot väder och vind för både hästen och kusken under de nästan fyrtio år som handeln gav Ammarnäsborna utveckling och välstånd. Vitnjul var en del av livlinan över till Norge – övriga rastställen fanns vid Dalavardo och vid Virvattnet. Tre mil var det mellan de olika rastplatserna. Tre mil var det en häst skulle orka med släden varje dag. Och då gick den med snöskor på fötterna.

Huset i Vitnjul idag, erbjuder övernattning och värme mellan handbilade timmerväggar och i moderna sängar – vad annars. Denna moderna variant av norgefararstuga har en tvilling vid Mankeforsen. En ny stuga för dagens vandrare – men uppförd i en traditionell arkitektur. Dagens vandrare behöver bara orka en dryg mil per dag, för längre är det inte mellan rastplatserna idag. Vitnjul – Mankeforsen – Dalavardo – Vindelkroken – Virvattnet

Jordkulan i samma område, användes av nybyggarna från Ammarnäs på vintern. Det var då man kunde fånga ripa, eller pälsdjur. Fångsten använde man som valuta i byteshandeln i Norge. Jordkulan ingick alltså i samma ekonomiska system som leden till Norge. Livlinan.

Vid Vindelkrokens Sameviste har Grans sameby haft sin viktigaste plats – åtminstone sommartid. Platsen har varit bebyggd länge. Något som du kan få veta mera om ifall du frågar.

Platsen liknar från luften en liten by av kåtor och kojor. Här är renskötseln som mest aktiv i juli månad, då är det kalvmärkning i hela området.  Fram till i augusti är platsen bebodd och om ordet ”sameby” skulle användas för att peka på en plats så skulle Vindelkroken passa bra som illustration. Ordet sameby används dock idag som en beteckning på renskötselberättigade medlemmar i en förening. Grans sameby, som exempel, är alltså en by varhelst medlemmarna är verksamma på fjället. De räknar givetvis platsen Vindelkroken som central, men den är inte deras ”by” utan bara den viktigaste platsen.

Vid Vindelkroken stod en av Granbyns gemensamma lokaler – Kassakåtan. Den brann ned till grunden och tanken på att åter uppföra den kunde bli verklighet genom projektet. Kassakåtan återuppfördes sommaren 2012 och den ska nu bli samlingslokal och berättarstuga.

Invid Kassakåtan står en bagarstuga som moderniserats. Den gamla byggnaden – delar av Norgefararstallet från Dalavardo – har fått ny inredning och blir livsmedelslokal. Guiderna på platsen ska här kunna tillreda lokala specialiteter och servera dem till gästerna. Man kan säga att Bagarstugan blir köket och Kassakåtan matsalen i Restaurang Vindelkroken.

Den gamla byastugan, en övernattningsmöjlighet för Granbyns renskötare, har projektet bekostat renoveringen av. Det är tänkt att stugan ska kunna tjäna som logi åt vandrare. Besöksmålet Vindelkroken blir komplett med mat, logi och samlingslokal.

Landsbygdsprojektet Vandringsturism i Vindelfjällen har resulterat i att en infrastruktur med djupa anor nu kan möta moderna vandrare.

Utförare av de flesta uppdragen har varit företaget Ammarnäs Kulturbygg, Lennart Grundström.